Inkludering och genus
Inför
första blogginlägget diskuterades bland annat inkludering av barn med speciella
behov. Vi har den här gången diskuterat inkludering med fokus på genus.
Inkluderas pojkar respektive flickor lika mycket i skolan, eller görs det
skillnad utifrån elevens kön?
Skolan
har enligt skolans värdegrund och uppdrag ett ansvar för att motverka traditionella
könsmönster och att aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och
möjligheter (Skolverket 2011, s. 8). Lotta Eek-Karlsson menar att vi sorterar
elever i kategorier som exempelvis gruppen pojke och flicka. Många lärare
särskiljer alltså pojkar och flickor i skolan, men Eek-Karlsson menar att detta
ofta är omedvetet handlande. Studier visar att även många elever upplever att
lärare behandlar pojkar och flickor annorlunda (Eek-Karlsson 2012, s. 11-15).
Det här såg vi tydliga exempel på i en tidigare kurs i filmen ”tusen gånger
starkare” där eleverna inkluderades olika i klassen beroende på deras kön. Någon
i vår grupp kunde även dra paralleller till sin VFU angående det här, medan en
annan kunde vittna om ett bra arbete på sin VFU-skola för att motverka
olikheter.
Efter
diskussionen kunde vi alla dra en och samma slutsats, att stor vikt i det här
ämnet ligger i vad samhället säger och vad för skillnader vi vuxna skapar åt
barnen/eleverna. Elisabeth Elmeroth (Elmeroth 2012, s. 31) skriver mycket om
genus och de ojämlikheter som det skapar. Hon skriver bland annat att ”talet om” styr och menar att samhällets
rådande diskurser, sätten att tänka och tala skapar det sociala könet och det
är väl ur det som vi formar normer. I samhället uppfattas inte män och kvinnor
på samma sätt och det grundar Elmeroth (2012, s. 34) på statistik om löner,
våld, medverkan i styrelser osv. Det är detta som även vi kommit fram till i
diskussionen, att problemet med att många ser med olika ögon på pojkar och
flickor i skolan (även om det är omedvetet) grundar sig på samhället vi lever i
där män ofta inkluderas på ett helt annat sätt. I många familjer kanske det är
pappan som har jobbet med högre lön, det är även pappan som sitter med i
styrelsen för fotbollslaget, han bestämmer mest hemma rent allmänt för att det ofta
är så. Då är det inte konstigt att våra barn tar efter och därmed har vi
problemet i skolan, där alla inte inkluderas lika mycket eller på samma sätt.
Vad
har ni för erfarenheter av inkludering utifrån genus, är det vanligt att många
lärare gör denna skillnad på gruppen pojke och flicka?
/Sandra
Erixon
Detta är ett så svårt ämne, jag tror aldrig att det är något som blir "färdigarbetat" med. Precis som med kränkningar tror jag det är något som man alltid behöver jobba aktivt mot. Det är, precis som du säger, något som speglas av samhället i stort och vi har en väldigt, väldigt viktigt i roll för att motverka eventuella skillnader i inkludering p.g.a. kön.
SvaraRaderaJag själv är ju aktiv inom ridsporten - där ser ju fördelningen något annorlunda ut. Där är det flest tjejer och kvinnor i styrelser och sektioner. MEN - titta bara på vad det innebar när Peder & Rolf-Göran fick Jerringpriset. Hatstormar på internet och i tidningar. Mestadels från män. Trots att både Peder och Rolf-Göran är män själva, och trots att ridning förr var något endast män och militärer fick göra, är ridning som sport något som ses ner på nu för tiden på grund av att det är mestadels kvinnor som är aktiva. Helt plötsligt är det inte något som är "svårt nog" för att räknas.
Jag tror inte att jag skulle kunna säga att det gjordes skillnad i inkludering i min VFU, men jag skulle nog heller inte säga att det var något de jobbade aktivt med heller. Men, min LLU var alltid väldigt tydlig med att man bör ha höga förväntningar på ALLA elever, oavsett bakgrund (och kön).
Jag tycker att detta är en jättesvår fråga då det är något som kan vara så svårt att se om man inte uppmärksammas på det. Precis som ni skriver är ju eleverna påverkade av hur det ser ut hemma och i samhället i stort, och självklart är ju även jag det. Däremot är det nog en del av ens uppdrag som lärare som man alltid måste reflektera över och fundera på, för att sudda ut och motverka de skillnader som finns. Jättespännande ämne ni diskuterat!
Ja det är ett svårt ämne men så intressant att diskutera! Ja men precis, vi har ju dessa könsroller i många olika situationer, inte bara i skolan. Man har förväntningar på hur det ska vara och man förväntar sig då att människor ska agera utifrån det, alltså utifrån de normer som råder. Jobbas det för lite med värdegrundsfrågor som berör detta i skolan tro?
RaderaTack för ett viktigt inlägg Sandra!
SvaraRaderaJag skulle vilja dra detta vidare ännu mer, nämligen att handla om de som inte följer könsnormen pojke/flicka. Att man i skolan ser heterosexualitet som det enda rätta, de som inte förknippar sig med det är utanför. De som i sin kropp är ett kön, men känner sig som ett annat, syns inte. Om vi tänker på läromedel exempelvis, där är det Kalle som ska köpa en boll och Anna som ska gå till frisören. Eller Adam som är kär i Sara. Det är typiska pojk/flickscenarion som visserligen många kan känna igen sig i, men inte alla. Hur kan vi inkludera alla, så att alla känner sig välkommen och önskad?
Det är förmodligen väldigt svårt då vi, som du skriver Sandra, omedvetet särskiljer. Vi är stöpta i en norm, har blivit matade med vad som är ok och inte i många år. Men skolan ska vara en trygg plats, läraren och annan personal i skolan ska se till att alla har det bra. Kanske är det så att det behövs fortbildning i skolorna för att skapa förståelse för att denna stöpta norm faktiskt inte gäller. Detta är ett mycket viktigt ämne och jag är tacksam att vi får chansen att läsa/diskutera under utbildningen.
Intressant perspektiv Rebecca! Det du beskriver som används i exempelvis läromedel är ju väldigt enligt normer och jag tror att det är svårt att på det sättet inkludera alla även om man egentligen borde göra det. Vi är många i samhället med olika åsikter och jag tror att det är det som styr inkludering och att en del tvingas känna sig exkluderade, tyvärr. Jag tänker på barnkanalen som mina barn tittar på där de varje dag presenterar namnsdag, där har de inte bara våra namnsdagar som står med i den svenska almanackan, utan där har de en almanacka med andra namn som blivit vanliga här i Sverige i och med invandringen här. Det tycker jag är ett bra sätt som inkluderar fler, även om det inte har med skolan direkt att göra så gör det ju att barn som kommit till Sverige har möjlighet att känna sig mer inkluderade och som du skriver välkommen och önskad i samhället.
RaderaDet går att diskutera det här ämnet länge men jag kan inte se någon direkt lösning på problemet, utan vi får nog vara beredda på att aktivt jobba för att motverka det här både i och utanför skolan. Så länge vi har många olika åsikter så tror jag att det kommer se olika ut och att arbetet med alla människors lika värde behöver jobbas aktivt med.
Tack för dina åsikter och tankar, intressant! :)
Jag upplever att det här ämnet absolut kan vara aktuellt på skolor idag. Jag har själv nyligen varit med om att diskussionen kommit upp på ett föräldramöte i min sons klass, årskurs fem. Det är få tjejer i klassen och har varit lite tjafsigt i grupperna. För att stärka tjejerna som grupp så har en pedagog startat en tjejgrupp som hittar på roliga saker och pratar om svåra ämnen. Då det var turbulent i hela klassen så tyckte killarna att tjejerna blev väldigt favoriserade och det här har eskalerat. Killarna upplever att de oftare blir tillsagda och att tjejerna alltid får fröknarna på sin sida. Flera av min sons kompisar tycker att lärarna aldrig gör någon affär av det om det är tjejerna som gör något, medan de upplever att de får mera skäll och tillsägelser. De känner sig lite orättvist behandlade helt enkelt.
SvaraRaderaJag tror att tanken hos pedagogen som startade tjejgruppen var god i och med att det var lite turbulent. Hon kanske också kunde erbjudit en grupp för killarna och stärkt hela gruppen tillsammans? Hur skulle ni gjort?
Ett tips på en bok som tar upp det här med genus i skolan är Genuspedagogik- en tanke och handlingsbok om flickor och pojkars villkor i skolan, skriven av Kajsa Svaleryd. Här kan man läsa om hur oliks status könen har i vårt samhälle. Boken tar upp hur vi tolkar olika handlingar baserat på vem som utför dem. Killar kan enligt författaren vara mera ursäktade om de har en tuffare jargong mot varandra än tjejer. Ibland kan det också vara så att man rycker på axlarna åt killarnas konflikter i tron att det hör till eller går över.
I lärare som ledare (s. 279) betonar författaren vikten av ett gemensamt förhållningssätt både i den fysiska miljön men också den sociala. För att som lärare skapa goda relationer så bör läraren ha ett positivt förhållningssätt mot eleverna men framförallt bemöta dem som individer.
Oj, det tyckte inte jag kändes helt rätt, där gjorde man en tydlig skillnad! Hade läraren gjort samma sak med pojkarna hade det känts mer rätt på något sätt. Jag kan sätta mig in i lärarens perspektiv och tycka att det är lättare att säga till pojkarna som är av en större grupp, men jag tycker inte att det är rätt att göra så. De är fler vilket gör det "lättare" att skylla på och mer om det är lite turbulent bland pojkarna. Man får försöka se det ur olika perspektiv men jag tycker att det var en alltför tydlig och orättvis metod att göra roliga saker med tjejerna även om viktiga ämnen diskuteras också. Att göra samma sak med pojkarna och att även med dem diskutera viktiga ämnen kanske öppnar för en större förståelse och de kanske inte upplever att tjejerna kommer lindrigt undan om de diskuterar kring klassrumssituationen. Svårt det där..
RaderaTack för tipset av boken, det är ju ett viktigt och aktuellt ämne att läsa mer om :)
Min LLU berättade att hon hade stått i dörren och hälsat god morgon till barnen och en annan lärare stod i rummet bredvid och förberedde sin undervisning och hörde när hon hälsade på barnen. Efter lektionen kom hon fram till min LLU och sa att det hördes på rösten om du hälsade på en tjej eller kille. Jag tror att man gör en del skillnader omedvetet och hon sa att hon tänkte inte på det själv. Det är bra att man blir man påmind om det, så tänker man på det nästa gång. Fast man behöver nog reflektera över detta oftare, för jag tror att det händer mer än man tror, att man behandlar flickar och pojkar på olika sätt utan att man tänker på det. Det kan vara saker som kläder, hår, teckningar, på idrotten. Olika tonlägen eller gester.
SvaraRaderaDu skriver i ditt inlägg om studier som visar att eleverna tycker att lärarna behandlar flickor och pojkar på olika sätt, även om det inte är ett medvetet (Eek-Karlsson, 2012, s.16). Detta har hänt ett par gånger i min dotters klass, att pojkarna fått en hårdare tillsägelse än flickorna. Det har till och med varit så att killarna fått skäll och tillsägelse utan att de gjort något speciellt. Då reagerade min dotter och de övriga, så läraren kom bad om ursäkt.
Jag kan känna igen mig själv i det jag med, det lite tuffare sättet men ofta hör och även kan använda själv till killar än det lite gulligare tonfallet till tjejer. Det är nog vanligare än vad man faktiskt trott att många, både omedvetet och säkert medvetet, agerar olika i mötet med pojkar och flickor. Jag kan tycka att när det handlar om att jag som tjej träffar en tjejkompis och vi kramar om varandra som jag kanske inte skulle gjort om det var en gammal killkompis jag träffade på, det är en sak att bemöta olika utifrån kön, men att göra den skillnad som du beskriver ha hänt i din dotters klass är inte acceptabelt.
RaderaDetta är ett jätteviktigt ämne och jag tror som Frida skrev, aldrig "färdigarbetat". Väldigt intressant det du berättar Jenny om att det hördes på rösten om det var pojke eller flicka. Det ska jag försöka att tänka på vid nästa VFU så jag beter mig på samma sätt mot alla. När jag läser det ni skrivit kommer jag också att tänka på den uppgiften vi hade första terminen om filmen "Tusen gånger starkare". Till den hade vi en bok som heter "Jämställdhet, en del av skolans värdegrund" av M. Hedlin. Jag fastnade väldigt mycket för den boken och jag fick mig många tankeställare när jag läste den. I den stod det att de flesta lärare anser att de behandlar flickor och pojkar lika, men att det visat sig vid observationer att det inte är så, utan flickor uppmuntras till att vara duktiga och hjälpsamma, medan pojkar fick ta mer plats och experimentera. Sedan förväntas det av flickor att ta hänsyn till pojkarna, men inte tvärtom. Men något mer som var väldigt intressant var att flickor har blivit så vana vid detta så de upplever det som normalt. När lärarna har sett till att pojkarna och flickorna fått lika mycket utrymme och fördelat frågorna lika, har flickorna känt sig trängda och pojkarna har känt sig orättvist behandlade och alla elever har upplevt lektionerna som flick-dominanta.
SvaraRaderaDet låter som en väldigt intressant bok som Pernilla skriver om och jag vill lära mig mycket mer om detta ämne för jag anser att vi behöver arbeta mycket inom det i skolan, men framförallt vara förebilder för eleverna med hur man ska vara.
Jag kan erkänna att när jag började arbeta inom skolan som vikarie så behandlade jag pojkar och flickor olika i klassen. Självklart har jag slutat med det och tänker på hur jag behandlar mina elever varje dag när jag går till jobbet. Men på grund av uppfostran och på det sättet vissa lärare har särbehandlat flickor och pojkar så är det inte konstigt att vi också gör det. Hela vårat samhälle är uppdelat i pojkar och flickor, till exempel i butiker; kolla bara skillnaden på flickor och pojkars kläder och leksaker. Jag har också hört flera föräldrar som sagt till sin son "nej det där är till för flickor". Som Ekroth (2012, s.31) skriver när vi får reda på om det är en pojke eller en flicka vi har fått i familjen, vet vi vilka namn vi kan välja mellan men också hur vi ska bygga relationen med barnet. Viktigast tror jag är att verkligen visa eleverna att de är alla lika mycket värda samt att man tillåter ett visst beteende hos en elev men inte hos en annan. Vi måste behandla dem lika och kanske skulle rutiner och påbjudna regler vara viktiga i klassrummet. Som gäller alla. Bra skrivet och intressanta åsikter!
SvaraRadera