Inkludering, med fokus på barn med speciella behov.
alla barn ska, oberoende av sociala förhållanden, ha samma tillgång till utbildning i skolväsendet.
Vi har i vår grupp diskuterat inkludering av barn med speciella behov och hur vi i skolans värld kan arbeta för att normer suddas ut.
Eleverna på våra framtida arbetsplatser befinner sig dagligen i vad Lotta Eek Karlsson beskriver som "normskapande aktiviteter" vilket skapar höga förväntningar på dem. Vidare skriver författaren "att bli exkluderad från en grupp efter att ha brutit mot en norm är något av det värsta någon kan råka ut för" (Normkritiska perspektiv, 2016) Vad är då en norm och vad är avvikande från normen?
I skolan kan så små saker som ens klädstil, matvanor, intressen eller till och med ursprung göra att man avviker från normen. Min erfarenhet säger dock att elever har ganska lätt att acceptera andra barns olikheter men att vi vuxna har svårare för det.
Tänk att vara den eleven som alltid måste sitta i ett eget rum för att kunna koncentrera sig, eller den som ofta får utbrott. Även om barn lär sig att acceptera olikheter så undrar jag, hur känner det barnet som ständigt bryter mot normen? Ännu värre för de barn som fått en diagnos och ständigt blir sammankopplat med den snarare än bara den person den är. Det är vi vuxna som har bestämt vilka förmågor som krävs när man slutar skolan, många av de förmågor som barn med en diagnos har, finns inte med.
Det är viktigt som lärare att inte låsa sig vid vad som är brukligt eller ha en bestämd uppfattning om hur en elev "borde" vara. Man får nog inte skapa sig förväntningar som elever sedan kan bryta mot. Denna öppenhet och acceptans är extra viktig att ha i åtanke när man har elever med speciella behov i klassen. Ett öppet klassrumsklimat där läraren tydligt visar att hen tar avstånd från normer tror jag är en bra början för att ingen ska känna sig exkluderad.
I lärare som leder skriver Lisa Andersson att drama har visat sig motivera de elever som är svårast att nå och de som har svårast att leva sig in i andras känslor och upplevelser. Även de elever med läs- och skrivsvårigheter nådde bra resultat när drama användes. Drama kan alltså vara ett bra sätt för alla att känna sig inkluderade, man kan bidra med mycket eller lite, men alla är med.
När vi pratar om inkludering av elever så ställs frågan huruvida vi i skolan kan möta barns specifika livserfarenheter i vårt uppdrag att skapa demokratiska medborgare (Ekewald, Säfström 2012, s.7) I ett så mångkulturellt samhälle som vi lever i så är det extra viktigt att möta allas tidigare erfarenheter för att skapa förståelse för varandra. Ett barn som inte har det svenska språket med sig när hen börjar skolan har ju en typ av speciellt behov som redan från början leder till en slags exkludering när man inte kan delta på samma sätt som de andra i klassen. Här är det viktigt att hitta gemensamma aktiviteter där alla kan vara med på samma villkor, återigen kan drama vara en sådan aktivitet.
Mycket intressant inlägg och jag håller med om allt du skriver! Har själv i de senaste arbetena skrivit om just att inkludera elever med speciella behov, framförallt elever med koncentrationssvårigheter. Jag fann själv, under min VFU-period, att det var problematiskt att få dem lika delaktiga och engagerade som de andra eleverna hur jag än gjorde. Två av de barnen var på utredning för ADHD och just diagnoser är något som jag och Jessica från Hallsberg LC diskuterat mycket om. Det verkar som att vi vuxna gärna vill placera in eleverna i olika "fack", kanske framförallt för att veta hur vi ska kunna hjälpa eleverna på bästa sätt. Men det är ju faktiskt så att alla individer är olika, bara för att flera har samma diagnos så betyder ju inte det att dom har samma förutsättningar och behov. Det är när det blir så, att man "drar alla över samma kam", som man sammankopplar till diagnosen och inte eleven som du skriver. Det är inte alltid det hjälper en elev att bli utredd för en diagnos heller utan snarare att det stjälper eleven. Jag kan bara ta mig själv som exempel. Om jag tänker tillbaka på mig själv under grundskolans tidigare år så hade jag säkerligen i dagens samhälle blivit utredd för både läs- och skrivsvårigheter och ADHD. Idag har jag varken svårigheter för att läsa, skriva eller att koncentrera mig. Jag behövde ingen diagnos, jag behövde någon som kunde utgå från mina förutsättningar och anpassa undervisningen efter mina behov.
SvaraRaderaAngående normer håller jag med om att barn i allmänhet faktiskt är bättre på att acceptera när man avviker från normer och att det är vi vuxna som verkar ha svårigheter kring det. Kanske är detta på grund av att dom inte fått uppfattning av alla normer och osynliga regler än? Men man märker ju tydligt att det är i grundskolan som det börjar komma, att man måste vara och se ut på ett visst sätt, och tyvärr så kommer detta ofta hemifrån. Att skapa en accepterande och öppen miljö där man tydligt visar att man som lärare tar avstånd från normer tycker jag är toppen! Öppna diskussioner kring värdegrunden som normer, värden, alla människors lika värde och liknande tror jag mycket på! :)
Ja tänk att det är så annorlunda i dagens samhälle mot för några år sedan. Det är klart att det är bra att veta hur man ska hjälpa en elev och ibland underlättar ju det om man vet vart problematiken ligger, men ibland kanske en diagnos bara gör det svårare för eleven? Skönt att det gick bra för dig, du visar ju verkligen att man kan lyckas fast man har det kämpigt i skolan :) / Malin
RaderaDet är ett väldigt spännande yrkesval vi har gjort. Hur vi ska inkludera elever med speciella behov är intressant, dock inte bara att få dom att hänga med de andra utan snarare att få ihop gruppen som helhet. Jag håller fullt med dig om att normer borde suddas ut och att man ska se alla som jämlikar, oavsett bakgrund.
SvaraRaderaSamarbetsövningar i alla dess former kan stärka förtroendet till både sig själv och till andra, drama är ett väldigt bra förslag. I Lärare som ledare finns många olika typer av grupparbeten som är bra på olika sätt. Eleverna kan också få ge återkoppling på varandras arbeten för att få nya sätt att tänka och att hjälpa till att göra varandra bättre.
Ett varierat arbetssätt och uppmuntran till att göra det bästa efter sin egen förmåga är viktiga delar för att minska klyftorna i klassrummet.
Jag tror även att det är viktigt att elever, när det gäller olika svårigheter, ser sina egna framsteg istället för att jämföra sina resultat med andra. Och såklart att vi lärare gör samma sak och att vi hela tiden finns tillgängliga för frågor, ger riktlinjer och ger barnen de verktyg de behöver för att var och en ska göra framsteg.
Jag kan inte annat än att hålla med om att det är otroligt spännande yrkesval vi gjort då vi ständigt kommer att utvecklas, vilket är kul och utmanande. Att få alla elever inkluderade tror jag inte enbart är problematiskt för oss som är nya i yrket utan jag tror även att gamla rävar i yrket upplever samma svårigheter. Därav är det otroligt viktigt att man arbetar kollegialt på arbetsplatsen och har högt i tak för att kunna bolla dessa idéer och tankar mellan varandra.
RaderaVisst är det viktigt med ett varierat arbetssätt för att få alla delaktiga däremot kan jag uppleva svårigheter i detta för de elever som kräver struktur att göra på samma vid varje lektion för att inte tappa fotfästet. Hur gör man då? Individuella scheman i förväg har elevhälsoteam tipsat om men att finna tiden till att skriva det inför varje lektion är tidskrävande plus att lektionsplaneringar snabbt kan ändras om något annat uppstår.
Att få alla barn inkluderade i en klass är ytterst utmanande, inte bara för den ansvariga läraren utan för den enskilda eleven kan jag tänka mig. Det krävs att man arbetar för en god arbetsmiljö i klassen där acceptans för allas olikheter är nyckeln till framgång. Att få eleverna att förstå att i en klass behövs alla, vi är alla bra på olika sätt och kan bidra med olika delar i gruppen. Alla har vi en roll att fylla.
Det krävs stor kompetens och rejält med engagemang för att man som klasslärare ska kunna nå alla elever oavsett förutsättningar. Att kunna ge eleverna rätt verktyg för just den eleven tror jag är viktigt jag med men för att kunna göra det så måste man vara påläst på vilka verktyg som finns att ge. Samarbetet med specialpedagog tror jag är A och O i arbetet att få alla inkluderade både gällande elever med utredd diagnos eller med sociala svårigheter.
Intressant ämne och så viktigt att diskutera. Självklart ska alla elever vara inkluderade i undervisningen och i klassen, men vi får inte glömma att vi ska även se till att alla elever får lära efter sin förmåga, vilket kan vara att just få sitta en stund i ett enskilt rum för att kunna ta till sig kunskap. Det betyder inte att eleven är exluderad. Vårt uppdrag som lärare är komplxt då vi ska lista ut hur vissa elever ska kunn ata till sig kunskap då många lär på ett annat sätt. Det viktiga är tror jag att eleverna får möjlighet att sitta själva om de behöver och vill det, men det gäller då att eleven är medveten om sitt lärande. Kanske är det så att eleverna visar förståelse för olikheter när vi lärare gör det samma. Jag tror på att det ska vara ett öppet klimat i skolan där vi vuxna är goda förebilder och visar att vi lär på olika sätt, är olika och ser olika ut och att det är unikt. Det viktiga är som det står i läroplanen att eleven i skolan ska möta respekt för sin person och sitt arbete. Alla elever oavsett hur de lär sig ska känna sig trygg och känna tillhörighet i gemenskapen, (Skolverket, 2011, s.10).
SvaraRaderaSom ovanstående skribenter har skrivit- vilket intressant ämne. Precis som Annie Lind ovanför skriver har mina tankar ofta gått till hur man på bästa sätt även kan inkludera elever med speciella behov i klassen (gruppen), så att de inte bara blir någon som sitter med i klassrummet.
SvaraRaderaUnder min VFU period 2 fanns det en elev i klassen bredvid som ofta endast satt med. Detta på grund av att eleven inte fick det stöd som han behövde. Läraren kämpande verkligen för att få hjälp, så att hon skulle kunna inkludera denna elev mer i undervisningen än vad som var möjligt just nu (eleven behövde i stort sätt hjälp med allting, både i undervisning, på rast, i kapprum etc). Jag led verkligen med denna läraren. Hon gjorde allt i sin makt för att få mer stöd till denna elev, men fick nej från högre instans. Denna lärare hade många års erfarenhet och hade erfarenhet från liknande "problem" och jag tycker det är så fel av rektor att säga nej, för elevens skull. Jag är inte säker men det lät på läraren som att det var en kostnadsfråga, men om det är en kostnadsfråga anser jag att rektorn bröt mot skollagen där det som det står i blogginlägget ovan: " alla barn ska, oberoende av sociala förhållanden, ha samma tillgång till utbildning i skolväsendet".
För att inkludera alla elever i klassen (gruppen) tror jag mycket på att arbeta med grupparbete. Eva Hammar Chiriac (2012) skriver i Lärare som leder om hur grupparbete stödjer elevers utveckling. Både i ämnesteoretisk kunskap samt samarbetsförmåga. I interaktion med andra så utvecklas eleverna i att lösa problem, utvecklar sin egen förståelse och nya sätt att tänka (s.102). Arbetar man mycket med grupparbete tänker jag att man som lärare kan anpassa uppgiften så att den passar majoriteten av gruppen samt att man kan anpassa grupper efter uppgiftens behov. Hammar Chiriach(2012) poängterar just gruppsammansättningens betydelse för ett lyckat grupparbete (s.112).
Jag tror på något sätt att olikheter inte syns på samma sätt i små grupper som i helklass, vilket jag tror kan vara skönt för de elever som känner att de inte är som alla andra. Att de har lite mer spring i benen etc. Jag tänker även att grupparbete hade kunnat vara ett sett att arbeta med i VFU grannklassen för att försöka inkludera eleven mer i övriga gruppen.
Jag fastnade verkligen för meningen "Min erfarenhet säger dock att elever har ganska lätt att acceptera andra barns olikheter men att vi vuxna har svårare för det" och jag kan inte annat än hålla med.
Jag tror inte att elever ser olikheter hos varandra förens vi vuxna poängterar det för dem.
/ Sofia Brottsjö
Ja fy vad frustrerande att inte få gehör för sin oro, det är ju för allas skull men framförallt för elevens, det är ju hen som hamnar i kläm.
Radera/ Malin
Tack för ett mycket intressant inlägg! Det som du tagit upp här anser jag mycket intressant och framförallt väldigt viktigt att diskutera. Det här du skriver om att barn har enklare att acceptera olikheter än oss vuxna håller jag helt klart med om. När jag läste just det stycket i ditt inlägg kom jag att tänka på en situation som uppstod när jag var och hälsade på klassen jag skulle göra min VFU på tidigare i år. Jag gick runt i klassrummet för att hjälpa eleverna, när jag går för att hjälpa en elev längst bak ser jag en elev ligga på golvet bakom ett par bänkar och bara stirra upp i taket. Jag blev fundersam, gick fram till eleven och frågade om inte hen också skulle sätta sig vid sin plats och räkna. Då vände sig två elever som satt i närheten om och sa ”Hen brukar ligga där för hen har lite svårt och orkar inte alltid jobba”, sedan vände de sig om igen och fortsatte med sitt. Jag minns att jag reagerade på att eleverna accepterade att hen låg där och inte gjorde någonting, att de inte blev ”avundsjuka” för att han slapp jobba. Efter skoldagen frågade jag min handledare om denna elev. Hon berättade att eleven hade en hel del svårigheter, att hen knappt fick något gjort om dagarna utan bara gick runt i sin egen värld låg på golvet eller byggde med lego. Hon berättade att hon hade jättesvårt att få med den här eleven i undervisningen, hur hon än försökte så gick det inte. Under min tid där provade även min handledare att jobba enskilt med eleven men inte ens det fungerade. Hon hade även tidigare sökt hjälp av rektorn men vad jag förstod fanns inte tillräckligt med resurser på skolan för att ge denna elev det stöd hen skulle behöva. Men ska inte alla elever få lära efter sin egen förmåga? Skolan ska ju faktisk se till att eleverna lär sig med hänsyn till individens behov och förutsättningar (Lgr11, s.14). Jag kände under min VFU att detta kan bli en utmaning i vårt framtida yrke, dvs. att få alla elever inkluderade. Det är ju våran uppgift att inkludera alla men hur gör man om man har en sån elev som under min VFU exempelvis? Tyvärr finns ju inte tiden till att sätta sig med denne enskilt och se över vad som ska göras etc. Man har ju ett x-antal andra elever att se till också… Detta tror jag som sagt kommer bli en utmaning men trots det är det väl ett spännande och roligt yrke som vi satt oss in i?��
SvaraRaderaJa visst är det fantastiskt att de har så mycket förståelse och överseende för varandra. Jobbigt när en elev inte fät något gjort alls nästan, frustrerande att veta att så få får den hjälp de behöver. / Malin
RaderaDet är intressanta tankar om att besvärliga barn ofta utreds för diagnoser för att lätt kunna placeras i "fack". Jag tror att om ett barn har en diagnos så är det lättare att motivera varför den ska få extra stöd och särskilda anpassningar, men som Sofia skriver så behöver det ju inte finnas en diagnos för att en elev ska få det stöd hen behöver. Stöd ska ges oavsett.
SvaraRaderaMin erfarenhet är att den elev som har pålästa föräldrar lättare får stöd. Lärarna kan kämpa för sina elever, men om också föräldrarna gör det påverkas rektor och andra beslutsfattare mer. Det gör skolan ojämlik och är något som måste diskuteras och motarbetas.
Gällande normer så är de ju faktiskt inte bara dåliga. Normer kan vara positiva också och bidra till ett gott klassrumsklimat. Vissa normer vill man ju att eleverna ska få med sig medan andra ska ifrågasättas. Lärare har ju en stor möjlighet att vara med och skapa positiva normer (som t. ex.. kom i tid, avbryt inte andra, visa respekt) likväl som ifrågasätta andra normer ( killar kan bara vara kära i tjejer, killar får ta mer plats m.fl.).
Såg ni förresten ett klipp som cirkulerade för ett tag sen, om en grabb som klippte likadan frisyr som sin bästis för att lura fröken så att hon inte kunde se skillnad på dem? Bara det att bästisen var mörkhyad och killen ljushyad men han såg bara likheterna dem emellan. Det var ett fint klipp tycker jag, med tanke på att det ofta är vi vuxna som påpekar olikheter.
/Maria Hårsmar
Fantastiskt intressant tema, att inkludera är ett ord som används för att någon (några) som erkänner varandra låter någon som inte tidigare erkänts som tillhörig att få vara med. Inkludering kan också handla om att alla har samma rättigheter/möjligheter. I lärarnas tidning sista numret finns ett intressant inlägg med ett resonemang som gäller inkluderar i undervisningen. http://lararnastidning.se/inkludera-elever-men-med-sikte-pa-framtiden/
RaderaTexten behandlar svårigheterna med att inkludera alla i undervisningen. Kanske finns det en likriktning och förlegad tanke om hur undervisning går till och vad undervisning kan innebära men det är lätt att bli "självgod"
Det finns ju andra aspekter och ni skulle kunna kika på följande debattartikel i samma tidning som behandlar hur olika möjligheterna är för barn att få tillgång till information.
http://lararnastidning.se/garanti-bara-for-vissa/
Ett väldigt intressant inlägg. Just detta, inkludering av de med särskilda behov, är någonting som jag vill veta mer om. Därför tvekade jag inte att gå in och läsa och kommentera på just ditt inlägg. Det är ett enormt viktigt ämne, och så viktigt att ha med sig strategier för detta i "ryggsäcken" när vi börjar jobba sen.
SvaraRaderaJag fastnade just kring ditt inledande citat: "att bli exkluderad från en grupp efter att ha brutit mot en norm är något av det värsta någon kan råka ut för". Detta gav mig många tankar då detta är någonting som sker dagligen i klassrum. Barn med särskilda behov exkluderas väldigt ofta från gruppen. Tar vi exempelvis en elev med AHDH, som kanske ofta stör eller beter sig avvikande, så får den ofta lämna klassrummet och gå till en annan sal. Då funderar jag verkligen på hur det får eleverna att må baserat på citatet ovan, precis som du varit inne på i ditt inlägg. Jag har tänkt (och läst) att de mår bättre av att få komma undan och få sitta i egen sal, för att få lugn och ro. Men detta motsäger ju verkligen det. Då undrar jag verkligen vad som gäller. Någon som har erfarenhet kring detta? Vad mår eleverna egentligen bäst av?
Det är en balansgång, det här med inkludering och anpassning. Vi diskuterade lite kring det på vår gruppdiskussion i måndags. Man vill anpassa undervisningen, individualisera den, men vissa anpassningar innebär ju en slags exkludering. Som exempelvis i fallet ovan om de får sitta i ett annat klassrum med en annan lärare. De med särskilda behov behöver ofta mer stöd, anpassningar, lugn och ro i eget rum, och det är klart att det blir en annorlunda behandling jämfört mot "de andra" i klassrummet. Frågan är om eleverna i fråga känner sig exkluderade, eller bara hjälpta?
// Jennifer Pavlovic
Ja visst är det ofta så att den som kanske har det jobbigast i klassrummet är den som blir hänvisad ut ur det. Jag tänker att man måste arbeta mycket förebyggande när det gäller barn med särskilda behov, se till att jobbiga situationer händer så sällan som möjligt.Svårt är det :( / Malin
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAlla elever har rätt till att lära/utveckla sig i ämnena. Eleverna är olika och lär sig på olika sätt. Läraren ska använda flera hjälpmedel som kan öka elevens förståelse för ämnet. Detta kan underlätta många svåra uppgifter som några elever har svårt att förstå/lösa. ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov” (Lgr11, s.8). Det är också väldigt viktigt att eleverna ska ha koll på målen samt det är enormt viktigt att eleverna ska förstå kunskapskraven för att kunna förbättra sig och nå målen. I undervisningen ska läraren kunna förmedla kunskaper på flera olika sätt, och inte bara räkna i matte boken eller läsa i historia boken. Läraren kan bland annat använda youtube som hjälpmedel, ipads spel, rita och färglägga och arbeta i grupper. Genom grupparbeten och diskussioner i klassrummet kan eleverna uttrycka sina åsikter fritt och samtidigt kan de lära sig från varandra.
SvaraRaderaVill fortsätta på det flera av er påpekat nämligen att barnen har lättare att acceptera olikheter än vi vuxna har. Min dotter hade en cp skadad pojke i sin klass. Hon sa en gång att "det är så bra att ha Oliver i klassen han kommer ihåg allting och det är roligt att åka på hans rollator" det var aldrig några diskussioner om att han inte klarade av alla uppgifter eller att han fick extra hjälp. Han följde klassen ända upp till femman innan han själv ville flytta till särskolan där han hittat nya vänner.
SvaraRaderaanledningen till att det gick så bra tror jag var att både pojkens föräldrar och lärarna var mycket öppna med hans problem och behov så att det blev något helt naturligt för klasskamraterna som nästan slogs om att få hjälpa honom.
Även under min VFU såg jag fördelarna med att var uppriktig inför barnen, i klassen var det ett mycket tillåtande klimat där man visade vad man kunde och inte skämdes för det man hade svårt för. Alla hjälpte varandra som en familj. Det låter som en klyscha men det var faktiskt så. (även i de finaste familjer bråkar man med varandra ibland)
Har ni funderat på skillnaden mellan begreppen inkludering och deltagande/delaktighet. Det är otroligt spännande tankar ni lyfter fram i den här tråden. När vi talar om inkludering så förhåller vi oss till att någon som inte ingår skall inkluderas. Om vi istället funderar kring delaktighet så funderar vi hur något går till när någon inkluderas och inte bara deltar men får tillgång till kamratgruppen som delaktig deltagare. Oliver verkar vara delaktig och frågan som går att fundera vidare kring är hur pedagogen arbetar för att möjliggöra delaktigheten som uppstår . Anna-Lena tar upp vikten av att vara uppriktig och skapa ett tillåtande klimat, men vad är ett tillåtande klimat egentligen?
RaderaVill bara börja med att säga vilka kloka ord och tankar alla har om inkludering i klassrummet! Det kan verkligen vara på gott och ont och någonstans så gäller det att ge den enskilda eleven en dräglig skoltid med samma chans att få till sig undervisning.
SvaraRaderaSkolan ska vara en trevlig arbetsplats att vara på både för lärare och elever. I skolans gemenskap ska alla få känna sig välkomna, trivas och möjlighet att växa som individer. Men där möten sker mellan människor händer det alltid saker av olika anledningar! Småbråk och orättvisor, varför är det si och varför får vi inte göra så..
Läraren blir huvudpersonen som ska vägleda, undervisa och ta tillvara allas intressen. Jag vill tro att en inkluderande lärare ger inkluderande elever och vi behöver lära dem att behandla varandra med respekt för varandras egenheter.
Men vad gör man om alla ansträngningar och försök verkar vara förgäves? När man diskuterar ämnet inkludering kommer man ibland till frågan, hur mycket det går att anpassa för individen. Hur ställer man rimliga krav på individen att anpassa sig efter skolsituationen? Människan har en stark anpassningsförmåga i allmänhet och barn i synnerhet och vill gärna tillhöra en grupp. Kan det ibland vara så att när läraren gör anpassningar, att det skiljer ut elever ännu mer?
"Ett öppet klassrumsklimat där läraren tydligt visar att hen tar avstånd från normer tror jag är en bra början för att ingen ska känna sig exkluderad". Jag håller med dig och ser en stor utmaning framför oss. Vi får inte glömma att "sociala normer är i sig varken något negativt eller positivt. De har dock konsekvenser och dessa kan vara både negativa och positiva" (Normkritiska perspektiv, s. 60) När normerna skapar förutsättningarna för hur och var t.ex. man bor tycker jag att något är fel i samhället och vi som lärare, i samarbete med familjer, kan påverka detta.
SvaraRaderaSom redan nämnts - ett mycket intressant inlägg att diskutera! Som du skriver i inlägget tror jag också att barn har ganska lätt att acceptera olikheter i klassrummet. Vuxna överlag kanske har svårt att veta hur de ska agera och hantera dessa olika som finns runt omkring oss. Av tidigare erfarenhet har jag fått uppleva pedagoger som påpekat olikheter hos eleverna men som ingen annan elev överhuvudtaget har reflekterat över vilket i sin tur tyvärr har gjort att eleven känt sig mer exkluderad i klassrummet.
SvaraRaderaDet viktiga som lärare är ju att alltid inkludera alla elever oavsett olikheter och inte ta förgivet att det inte kommer fungera eller att eleven själv inte vill bli inkluderad. Som tidigare nämnt i kommentarerna så ska alla eleverna få möjligheten att få lära efter sin egen förmåga och de anpassningar som kanske görs inte behöver betyda att eleven själv känner sig exkluderad. En fungerande dialog mellan eleven och läraren kan vara nyckel. Om eleven behöver extra stöd så kan det vara viktigt för eleven att ha klart för sig vad som förväntas av eleven. På så sätt kan ju eleven få påverka hur den ska nå fram till målet och om eleven vill sitta ensam i ett rum så har eleven fått möjligheter att välja.
Ett öppet klassrumsklimat med tydlig pedagog tror jag också öppnar upp för en trygghet. Att sträcka sig utanför normerna behöver inte vara negativt och kan en pedagog tydligt visa för eleverna att det är mer än okej att vara olik andra så kan eleverna anamma detta också. Vilket på sikt förhoppningsvis kan leda till att ALLA elever känner sig inkluderade lika mycket som det förväntas bli av pedagogerna.
Alla är vi olika och i vårat framtida yrke är det något som vi får stöta på hur mycket som helst. Vi kommer att stöta på så mycket olikheter, vissa kommer du känna igen och vissa kanske du bara stöter på en gång under din livsstil. Men precis som de föregående har sagt så är det ett otroligt intressant och viktigt ämne. Inkludering är något som jag personligen brinner starkt för. Jag vill att alla eleverna i klassrummet ska känna att de hör hemma just i klassen samt att det är en trygg miljö. Du ska kunna säga vad du vill utan att bli dömd. Det är viktigt att du som pedagog vet hur du ska hantera de situationer som blir och även är starkt medveten om hur du ska kunna arbeta med det i klassen. I min skola där jag jobbar har vi haft några nyanlända och det är lätt att det blir en exkludering då man är olika. Vi jobbade mycket med detta och vi såg stora framsteg efter bara några veckor. Då våra nyanlända fick vara med i klassrummet och bilda stuidegrupper med de andra i klassen. Jag har märkte på min VFU skola att där gjorde man på ett helt annat vis, där fick de nyanlända sitta i ett eget klassrum med en egen lärare. Det tycker jag tyvärr gör att de eleverna blir ännu mer exkluderade, de får inte lära känna sina klasskamrater.
SvaraRaderaVi har även en elev med en annan religion. Jag trodde att det skulle bli väldigt svårt att kunna undervisa eleven i olika ämnen då han hade en stark tro till en annan religion. Men, med samråd med hens föräldrar var de starkt medvetna om kursplanerna och var öppensinnade med att det som vi i den svenska skolan lär oss om olika religioner ska även hen göra. Så länge som hen inte behövde medverka vid de praktiska kristna högtiderna. I början blev hen exkluderad, men med starkt arbete från lärarna fick vi ihop gruppen och nu är hen en i gruppen och de andra eleverna har förstått att hen har en annan tro.
Barn kan vara elaka, men barn kan också vara väldigt förstående och snälla. Bara du som lärare är tydlig och har ett öppet klassrumsklimat där samtliga eleverna är trygga kommer eleverna kunna ta vara på varandras olikheter och se det som något positivt. Vi måste bara påminna dem om att vi alla är olika och att vi alla tycker om olika saker.
Jag håller med om att man inte ska ha förutfattade meningar om någon, oavsett kön, etnicitet, ålder , diagnoser osv. Som lärare bör man väl försöka se personen, inte sterotyper som lätt skapas. Tänk vad skönt om vi såg alla som den person den är och inkluderade denne. Sedan kan jag ibland undra, om alla kan lära sig på samma sätt och lika fort. Det verkar ju inte fungera riktigt så. Olika personer lär sig olika fort och behöver olika hjälp för att förstå eller komma vidare. Det är bara att inse att så är det, och det är väl helt okej egentligen.
SvaraRaderaIntressant inlägg! Jag håller med dig helt i att jag tror att det är vi vuxna som har svårast för norm-brytande beteende och att vi nog i många fall överför väldigt onödiga normer till våra barn (och elever).
SvaraRaderaOm jag ska försöka föreställa mig att vara den eleven som alla andra ser som normbrytande föreställer jag mig en otroligt jobbig tillvaro i skolan. Per automatik blir jag då annorlunda, konstig och utanför. Även om jag har vänner på rasterna gör exkluderingen under lektionstid att jag blir en udda figur.
/Anna Samuelsson
Ett väldigt intressant ämne Malin! Vilka kloka resonemang och tankar man fått läsa i inlägget och i kommentarerna! Som du skriver har även jag upplevt att barn har lättare att acceptera, eller kanske inte ens lägger större vikt vid olikheter utan att det är vuxna som lägger större vikt vid olikheter. Alla elever har med sig olika erfarenheter när de kommer till skolan. Det man som vuxen behöver att tänka på är ju att "barn göra som vuxna gör, inte som de säger". Man måste fundera över egna värderingar och hur man förmedlar sig (Eek-Karlsson).
SvaraRaderaDet här du skriver om elever med speciella behov, jag håller helt och hållet med dig om att man behöver ha ett öppet klassrumsklimat där man kan visa förståelse, acceptans och trygghet. Det är en mycket viktig del av utvecklingen och det fortsatta lärandet.
Under min VFU fick jag höra om en elev som just fått en diagnos och som på så sätt funnit förståelse för sig själv, eleven i fråga delade med sig av detta till sina medmänniskor och förklarade varför det kunde bli som det blev i vissa situationer och att det berodde av just denna diagnosen. Att eleven i fråga även accepterar sig själv och vill dela med sig tror jag är viktigt då får man kanske en bättre och djupare förståelse.
Sedan tänker jag att om man har ett bra klassrumsklimat och goda relationer så behöver man inte se det som att bryta mot en norm om man behöver ett eget rum för att koncentrera sig, man kan ändå delta i diskussioner om man arbetar kring samma material, men genom olika sätt och metoder. Vägarna till målen ser ju olika ut beroende på vad individen behöver och dess förutsättningar.
// Olivia Larsson